[af fr. branler, afledn. af brandir, svänga, afledn. af det från germ. spr. lånade ffr. brand, svärd (se BRAND, sbst.4)]
(†) vackla. Komma fienden uthi oordning och till att branlera. HH 20: 349(c. 1640). (Spanjorerna) hafwa begynt branslera och slå sig på andre tankar. RARP 6: 43(1657).
