(-ek- 1730. -ki- (framför a i änd.) 1541—1745. -äck- (vanl. i förb. -ckia) 1665—1739)
Etymologi
[fsv. bräkia; jfr nor. dial. bræka o. brækje, d. bræge samt det afledda sv. dial. (Bohusl.) bräkta, isl. brækta; af ljudhärmande urspr.]
a) i eg. mening, i fråga om fårs l. getters läte. Det sjuka fåret bräkte ömkligt. Dom. 5: 16(Bib. 1541). Then getan som mäst bräker hon minst molkar. SvOrds. C 3 a(1604). Wulff Petrarcab. 310(1905). — jfr: En Idyll .. / Så .. menlös at den bräker. Lenngren (SVS) 2: 189(1797; om en typisk dåtida herdedikt).
b) mer l. mindre bildl., i fråga om ljud som liknar fårens o. getternas bräkande; i fråga om människor ofta med innehållsobj. o. stundom (i sht hvard.) med tanke på att det som yttras är missljudande l. mer l. mindre enfaldigt; stundom (hvard.) i förb. bräka (på) (ett språk), tala med obehaglig artikulation. Han bräker ja till allting. (Han) nestan brekte som en get. Ullenius Ro § 349(1730). Snöripan .. igenkännes af sit .. bräkande läte. VetAH 1801, s. 243. En Irländare bräkte sin rotvälska. Bremer NVerld. 3: 46(1854). ”Jämlikhet!” fnyste hon. ”Sådant trodde jag endast bräktes på edra modärna valmöten.” Lindqvist Herr. 100(1917).
Särskild förbindelse: BRÄKA TILL10 4. (tillf.) ”sjunga ut”. Brääk til een gång, lätt liudet vth, / Sägh vth alt hwadh tigh lyster. Brasck Apg. G 2 a(1648).
Afledn.: BRÄKIG, adj. (ngt hvard.) om röst: bräkande. Agrell Sthm 150(1892). Rösten var klanglös och utan välljud, något bräkig. GHT 1897, nr 91, s. 2.
