BUNKA buŋ3ka2, v. -ade; vbalsbst. BUNK, sbst.1 (†, Fånge), -ANDE.
Ordformer
(bo- NF 18: 454 (1894: bonkåror; jämte bu-))
Etymologi
[fsv. bunka; jfr sv. dial. bunka, d. bunke (alla i bet. 1); i afljudsförh. till BANKA, v.1 Huruvida samma v. urspr. föreligger i bet. 2, är ovisst]
1) (†) bulta, slå, dunka, klappa. Så blifwer slagans bunck på logan tidigt hörder. Fånge 4 (c. 1710).
2) (i sht sjöt.) om ett skepp som (på grund af vidriga vindförhållanden) icke kommer ur fläcken: (”ligga” l. ”stå” och) stampa. Sparre Sjökad. 346 (1850). Efter tre dygns bunkande kom ändtligen den siamesiska kusten i sikte. Wilhelm SolLys. 20 (1913).
Ssg: BUNK-ÅRA. (numera mindre br.) sjöt. med grof lom försedd större åra som vanl. skötes af minst 2 man o. hvarmed segelfartyg i vindstilla vändes l. framdrifves. Dalman (1765). NF 18: 454 (1894).
SAOB
