BÖRDING bœ3rdiŋ2, l. (i historisk framställning) BYRDING by3rdiŋ2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(-y- 1747—1917. -ö- 1628—1894. börl- 1628)
Etymologi
[jfr fgutn. byrþinger, isl. byrðingr, mnt. bordink, bordinge, holl. bording; till ord motsv. BÖRDA, sbst.; i fråga om forntida förh. lån från isl., i övriga anv. sannol. från mnt. l. holl.]
i fråga om förh. under den nordiska forntiden o. ä. medeltiden: lastfartyg (motsatt dels DRAKE, HÄR-SKEPPo. LÅNG-SKEPP,dels KNARR); äfv. (numera bl. i vissa trakter) i fråga om moderna förh.: lastpråm, liktare. OxBr. 10: 103(1628). Sedan en del af lasten blifvit lossad i bördingar .. (blef skeppet) åter flott. SD 1892, nr 326, s. 4. Handelsfartygen (hos de gamle nordmännen) kallades byrdingar .. och voro, i olikhet mot krigsfartygen, ofta heldäckade. 2NF 25: 955(1917).
