DALNING da3lniŋ2, sbst.2, r. l. f.; best. -en.
vbalsbst. till DALA, v. Emedan den Stiernan .. då uthi dahlning är, observerar iag så länge til des hon kommer til rijsa (dvs. ”resa”, stiga) igen. Rosenfeldt Nav. 46 (1693); jfr DALA, v. I 1. Det är, som om (solen) .. genom dalningen tryckes tillsamman, så att den liknar ett hönsägg. Stenfelt Skepparlif 188 (1903); jfr DALA, v. I 2. — särsk. [jfr d. daling samt t. düking, med samma bet. (eg. nt.), samt holl. duiken] i uttr. horisontens (förr äfv. kimmingens) dalning, (den vinkel som angifver) afståndet mellan en från ögat till horisonten dragen linje o. en (verkligt) horisontell linje i samma vertikalplan o. med samma utgångspunkt. Röding 1: 488 (1794). Horisontens dalning. Roswall Navig. 29 (1796, 1806). Deleen (1806; under dip). (Sjöhorisonten) är .. icke en storcirkel, dess afstånd från zenith är mer än 90° och öfverskottet kallas horizontens dalning. Pettersson Nav. 16 (1853, 1861). Vid .. 10 fots höjd öfver vattenytan, hvartill lägges den observerandes längd, 6 fot, är den behöfliga rättelsen med afseende på horisontens dalning 4 minuter. Uppf. b. 7: 465 (1875). Korrigera för dalning. Konow (1887).
