DEGAGEMANG deg1aʃ(e)maŋ4 l. de1-, äfv. -aʃ-, äfv. 0104, n.; best. -et; pl. = l. -er.
Ordformer
(ofta, förr alltid, skrifvet degagement)
Etymologi
[jfr t. degagement, af fr. dégagement, afl. af dégager (se DEGAGERA)]
1) [jfr motsv. anv. i t. o. fr.] fäkt. i värj- o. florettfäktning, motsv. DEGAGERA 2:förflyttning af egen klingas spets, antingen under motståndarens klinga: spetsunderflyttning (s. k. degagemang i höga linjen), l. öfver (den starka delen af) densamma (s. k. degagemang i låga linjen); äfv. om dylik spetsförflyttning i förening med följande utfall o. stöt (motsatt s. k. blindt degagemang, hvarpå ingen stöt följer); motsatt ENGAGEMANG;jfr KUPÉ.Ling 3: 693(1820). Nyblæus Fäktl. 47(1876). Ju starkare motståndaren engagerar, desto större utsigter förefinnas för ett lyckadt degagement. Balck Idr. 3: 433(1888). Ankarcrona o. Drakenberg Värjför. 18(1890, 1904).
