publicerad: 1908
DEGIG de3gig2 (de`gig Weste), adj.; -are. adv. -T.
Etymologi
1) [jfr motsv. anv. i d., t. o. eng.] som har samma (sega) konsistens som deg (se d. o. 1), som påminner om deg, degaktig, degartad, deglik; äfv.: som utgöres af deg. Elden (får ej) ligga för nära intil, på det han (dvs. spettbakelsen) ej blir för hastigt brun, ty då blifver han degig inuti. Warg 529 (1755); jfr b. Då Barnens mat är härsken, ankommen, degig och halfkokad, så kan ingen Läkare afböja många Barns dödliga frånfälle. Schultz Intr. i VetA 1760, s. 39. Et tätt, degigt och klibbigt inkråm (på bröd). Nyrén Parmentier 309 (1783). Orlean .. är ett degigt, starkt luktande färgämne. Berzelius Kemi 5: 622 (1828). En degig malmmassa. A. W. Fahlström i Jernk. ann. 1857, s. 102. S. k. pressjäst består af en degig, gulgrå massa. Arb. bok 23 (1887). Grafström Kond. 37 (1892). jfr: Det degiga tillstånd, som bildar en öfvergång mellan det fasta och flytande aggregationstillståndet. Tekn. tidskr. 1875, s. 33. — särsk.
a) med. om kroppsdel hvari (sjuklig) utgjutning af vätska inträdt, om svullnad o. d.: som vid beröring l. tryck (af fingret) kännes ss. deg l. som i likhet med deg låter en vid tryckning uppkommen fördjupning (ngn stund) kvarstå. Genom utträdande af blodserum uppstår en svullen, blek, degig hud, hudvattusot. NF 6: 1572 (1883). Underbenet blir (vid vattensot) jämntjockt, vid tryck kännes det degigt. Därs. 17: 409 (1893). Hetsig bränning (dvs. inflammation) i benhinnan yttrar sig genom värk i benet samt degig svullnad. Wretlind Läkareb. 2: 56 (1894).
b) [jfr motsv. anv. i d., t. o. eng.] om bröd; jfr DEG-BAKAD. Sahlstedt (1773). Ett bröd, som icke blir degigt och tungt. LAAnnal. 1816, 2: 239. Är degen ej nog fast knådad, blir brödet degigt. Schartau Ekon. handb. 2: 346 (1832). Alm. 1844, s. 43. Är brödet degigt, segt eller eljest illa beredt kunna ej ens de yppersta tillsatser göra smörgåsbordet tilldragande. Langlet Husm. 517 (1884).
2) nedsmetad l. nedsmord med deg (se d. o. 1). (Skabb) förorsakas utaf det, .. (att) Kreaturet blir handterat med degiga händer. Dahlman Reddej. 51 (1743, 1772). Juslenius (1745). Kusken (smällde) på sina af mjölröra kring hela hufvudet degiga kampar. Cederborgh OT 4: 28 (1818). Runeberg 4: 224 (1834, 1858). Vara degig om händerna. Dalin (1850). Björkman (1889).
Spoiler title
Spoiler content