DEKAPOD dek1apå4d l. de1-, äfv. -pω4d, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. dekapoden (pl.), eng. decapod, fr. décapodes (pl.), nylat. decapoda (pl.), af gr. δέκα (se TIO) o. πόυς (se FOT). Namnet gafs åt ifrågavarande djur af Latreille år 1806]
zool. individ l. art l. släkte af den högst stående ordningen bland kräftdjuren, som bl. a. utmärker sig därigenom, att de till densamma hörande djuren hafva (oftast) fem par gångfötter; tiofoting. Sundewall Årsber. t. VetA 1837—40, s. 349. Thorell Zool. 2: 404 (1865). De Dekapoder .. hvilka lefva såsom oäkta parasiter hos vissa musslor. Aurivillius Krustaceer 1 (1883). Flodkräftan .., den enda representanten af de tiofotade kräftdjuren, dekapodernas ordning, som träffas i våra sötvatten. Stuxberg Djurv. 1: 585 (1902).
