SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1910  
DERANGEMANG de1raŋʃemaŋ4 l. der1-, l. -anʃ-, l. 01—, n.; best. -et.
Etymologi
[liksom t. o. eng. derangement af fr. dérangement, vbalsbst. till déranger (se DERANGERA)]
(föga br.) rubbning, oordning, oreda, olag, förvirradt skick. Pfeiffer (1837). 2 NF (1906). — särsk. motsv. DERANGERA c. Han .. började .. att klaga öfver .. sin helsas totala derangement i kriget. Schröderheim Ant. 150 (c. 1793).
Spoiler title
Spoiler content