DESARMAD des1arma4d l. de1-, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. desarmade; vbalsbst. till DESARMERA, af romansk bildningstyp (jfr t. ex. DEPLOJAD)]
fäkt. motsv. DESARMERA 2: afväpnande; rörelse afsedd att afväpna motståndaren. Ling 3: 697 (1820). Det gifves blott två rörelser, som äro verksamma och goda såsom desarmader, på samma gång som de ej blottställa mig sjelf, det är sekundbriséen och tersbattuten. Balck Idr. 3: 451 (1888).
