DESILLUSION des1ilɯʃω4n l. de1-, l. -u-, äfv. 0104, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af fr. désillusion (jfr t. ex. la désillusion de l'adultère. Flaubert Madame Bovary (1856)), af dés- med upphäfvande bet. (lat. dis-, itu, åtskils) o. illusion (se ILLUSION). Jfr eng. disillusion, dels (i ä. tid) med bet.: illusion, misstag, bedräglig inbillning, dels (numera) med bet.: desillusion]
(i litterärt spr.) förlust l. försvinnande af en illusion; sviken illusion; känsla l. sinnestillstånd hos en person som förlorat en illusion l. i allmänhet sina illusioner; känsla af besvikenhet, af gäckad förväntning l. förhoppning om l. tro på ngt skönt l. godt l. i allm. för ens själ värdefullt. Nittiotalets desillusion. H. Söderberg i Ord o. bild 1893, s. 137. Just häri blef lördagens föreställning en alltför stark desillusion. PT 1906, nr 83 A, s. 3. En dotters födelse var för landskamrer Bäck, som hoppats på en son, en desillusion. Ahrenberg Män. 2: 29 (1907).
