DICKEL dik3el2 l. 40, r. l. m. (m. Dalin(1850), Kindblad(1870)); best. -n; pl. dicklar.
Etymologi
[af det likbetydande t. dicke, eg.: tjocklek (afl. af dick, se TJOCK;jfr eng. thickness i samma anv.), ombildadt i anslutning till SPINDEL l. MANTEL(l. till bådadera), benämningar på andra partier af gjutformen (se under de nämnda orden)]
tekn. i fråga om gjutning af ihåligt gods, numera bl. i fråga om klockgjutning, benämning på den lermassa (i fråga om statygjutning vaxmassa) som lägges närmast utanpå (den mot den blifvande håligheten svarande) kärnan l. formspindeln o. hvars tjocklek motsvaras af gjutgodsets, som sedan intager dess plats; jfr DIKT, sbst.2 Isander Artill. 1: 223(1825; i fråga om gjutning af kanoner). Den cylindriska kärnan samt dickeln (metallstyrkan) formas i formstol. Almroth Karmarsch 130(1838; i fråga om gjutning af valsar till kattuntryckningsmaskiner). NF 8: 877(1884; i fråga om klockgjutning). 2 Uppf. b. 6: 524(1904; i fråga om klockgjutning).
SAOB
