DIKTATUR dik1tatɯ4r (dictatu´r Weste), r. (m. Weste; f. Dalin (1850), Lundell); best. -en, äfv. -n; pl. -er. Anm. I ä. tid förekom äfv. lat. böjning af ordet, t. ex.: Dictaturam (ack. sg.). Schenberg 149 (1739).
Etymologi
[jfr t. diktatur, eng. o. fr. dictature; af lat. dictatura, till dictator (se DIKTATOR)]
1) diktators ämbete l. värdighet; diktatorisk makt o. myndighet; äfv.: tid(speriod) under hvilken en diktator utöfvar sitt ämbete l. innehar sin ställning ss. sådan.
a) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. lat.] motsv. DIKTATOR 1 a; jfr DIKTATORSKAP a. J. H. Eberhardt i VittAH 4: 214 (1789). På sextonde dagen nedlade Quinctius Diktaturen, som för sex månader var honom uppdragen. Kolmodin Liv. 1: 360 (1831). Sullas och Cæsars diktaturer voro intet annat än namn, som skulle göra deras makt, i verkligheten konungslig, mindre förhatlig. Centerwall Rom. fornk. 251 (1884).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] bildl., motsv. DIKTATOR 2: suverän makt att ordna o. bestämma, oinskränkt (o. obestridd) auktoritet. Leopold .. skall (hafva) bemägtigat sig Dictaturen i Sv. Academien. Porthan Bref t. Calonius 484 (1798). Icke nöjd med endast sin rättmätiga diktatur inom (finans-)departementet, sökte .. (statsrådet A. P. Sandströmer) utsträcka den äfven till konseljen. Crusenstolpe Medalj. 476 (1859). Ett steg (af ryske kejsaren), hvilket kan betecknas med orden: general Trepovs diktatur. Langlet Revol.-rör. i Ryssl. 360 (1905). — jfr POLIS-DIKTATUR.
