[afl. af dimba, ä. biform till DIMMA, sbst., resp. af sistnämnda form; jfr nor. dial. dembutt, oklar, tjock (om luften)]
(†) dimmig. En måna (gick upp o.) skeen så dimbot. Bureus Suml. 37(c. 1600). Om morgonen .., medan dimbodt var. J. Silfverpatron (c. 1635) i Hist. handl. 20: 246. Dimmut och regnigt wäder. O. Stiernhöök(1700) i Karol. förb. årsb. 1912, s. 333. Dimbot väder. Serenius(1741).
