[af isl. dimmr (se under DIMMA, sbst.), i det yngre språket (i nom. sg. m.) dimmur]
(†) om röst: sträf, hes, dof; i öfverförd anv. om tunga (ss. talverktyg): som frambringar sträfva l. dofva ljud. Iag .. Har en Synd-bunden Tunga / Som hård och dimmur är, och kan sig ey så röra / At tu (Gud) med Wälbehag må hennes Lofsång höra. Spegel Guds verk 219(1685). Dimmur Röst .. rauca vox & remugiens. Därs. Eee 1 a; jfr Dens. Gl. (1712).
Anm. Spegel synes hafva sin kunskap om ordet dels från Verelius Ind.(1681), dels direkt från den af Verelius citerade Reenhielm Thorst. Vik. 107 (1680: þeir .. suorudu med dimmre raust), där ordet emellertid i den sv. öfvers. återgifves med ”darrande”. Hans försök att införa ordet i sv. (för öfr. i en oriktig o. föga lämplig gestaltning) synes ej hafva lockat till efterföljd. Ihre Gl.(1769) upptager det dock under den mera svenska formen dimmer.
SAOB
