SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1920  
DOFFEL dof4el, r. l. m. ((†) n. GT 1788, nr 2, s. 4, N. journ. f. dam.); best. -n (ss. n. -et Åstrand 1: 328 (1855)); pl. (i bet.: olika slag af doffel) dofflar.
Ordformer
(duffels Tullordn.; duffel Synnerberg (1815). dyffel Gosselman S. o. N. Amer. 2: 111 (1833: dyffel-kavaj))
Etymologi
[liksom nt. duffel, düffel, t. duffel, eng. duffel, duffle af holl. duffel, ett slags tjockt kläde, som uppges ha fått namn efter staden Duffel i Brabant. Den äldsta formen duffels är lånad från holl. pl. duffels. Angående första stafvelsens o. jfr Kock Sv. ljudh. 2: 84 ff. (1909) samt boffel, sidoform till BUFFEL]
två- l. fyrskäftadt, starkt valkadt o. ruggadt, tjockt ylletyg som vanl. användes till ytterplagg. Tullordn. 31 juli 1648, s. C 3 b. Brunt flammigt Doffel. GT 1788, nr 2, s. 4. Koftor af grått eller svart doffel, .. fodrade med pels. N. journ. f. dam. 1856, s. 4. Kvällskappan av grov doffel. Högberg Baggböl. 1: 198 (1911). — jfr ESKIMÅ-, KAPP-DOFFEL m. fl.
Ssgr: DOFFEL-KAPPA.
-KAVAJ. Gosselman S. o. N. Amer. 2: 111 (1833).
-ROCK.
-TYG.
-ÖFVERROCK~102 l. ~200.
Spoiler title
Spoiler content