SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1923  
DUMBE dum3be2, adj. l. sbst. m.||ig.; ss. sbst. best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(-mm- Columbus Ordesk. 45 (1678), Franzén Skald. 3: 16 (1824, 1829))
Etymologi
[fsv. dumbe, adj. o. sbst.; jfr isl. dumbi, adj.; svagt böjd sidoform till DUM 2]
(numera nästan bl. arkaiserande)
I. adj.: stum, mållös; bl. predikativt l. (vanl.) substantiveradt o. öfvergående i II. (Serapion) lågh try samfälte dygn Dumbe, så at han intet wiste aff sigh. Schroderus Os. 1: 188 (1635). JGOxenstierna Dagb. 63 (1769).
II. sbst.: stum person. Mat. 9: 33 (NT 1526). Tij effter gammalt swenskt ordspråk; Gifwer ingen gierna Dumma Lamb. VDAkt. 1659, nr 321; jfr: Åt dumben gifs ei lam. Kolmodin QvSp. 1: 187 (1732) [jfr fsv. ffa giwa dumba lamb o. Kock (o. Petersens) Medeltidsordspr. 2: 18]. Mållös som en dumme. Bellman 2: 206 (1783). PT 1901, nr 60, s. 4.
Afledn.: DUMBISK, adj. (†) till II: stum. Min son .., then ther haffuer en dumbisk anda. Mark. 9: 17 (NT 1526).
Spoiler title
Spoiler content