DURA dɯ3ra2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. dura, motsv. nor. dial. dura, isl. dúra. Ordet är rotbesläktadt med DUSA (se d. o.)]
(bygdemålsfärgadt, numera mindre br.) sofva, i sht lätt, slumra. Och var det en skräckelig stor storm den natten, att det skeppet flög, så att ingen kunde dura därpå heller röra sig. Horn Lefv. 122 (c. 1657). Almqvist Grimst. 29 (1839). Lundell (1893).
Särskilda förbindelser: DURA AF10 4. (bygdemålsfärgadt, numera mindre br.) svimma, dåna. Jag durade af, ty benen ville ej bära mig. Trolle Duvall 2: 315 (1875). Lundell (1893). —
DURA TILL10 4. (bygdemålsfärgadt, numera mindre br.) inslumra. Lundell (1893).
