DÖPARE dø3pare2, i bet. 1 m. l. r., i bet. 2 m.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
2) [jfr d. døber, t. täufer, äfvensom VEDERDÖPARE] (numera föga br.; jfr dock slutet) personbetecknande vbalsbst. till DÖPA 2; äfv. bildl. (jfr DÖPA 3). Then fierde (vid dopet närvarande) personen är vthi Gudz stadh Döparen. LPetri Exorc. A 3 a (1562). Johannes synes .. i Messiä person hafva väntat .. en döpare af högre natur, med Ande och eld. Ödmann StrFörs. III. 1: 56 (1811). särsk. [efter gr. Ἰωάννης ὁ βαπτιστής] (fullt br.) i uttr. Johannes döparen, förr äfv. döpare. Junius .. 24 g Johannes Döpare. Schwartz Alm. 1647. I Then tiden kom Johannes Döparen och predikade i öknene. Mat. 3: 1 (Bib. 1703; föregående bibelöfv.: Johannes baptista).
SAOB
