EBONIT e1bωni4t, äv. eb1-, äv. -o-, stundom -å-, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[liksom dan. o. t. ebonit, fr. ébonite av eng. ebonite, bildat av ebony, ebenholts (se EBEN), o. den i (särsk. mineralogiska) ämnesnamn vanliga avl.-ändelsen -ite (-it). Namnet, som föranledts av den svarta ebonitens färg (o. andra om ebenholts påminnande egenskaper), är sannol. givet av amerikanen Ch. Goodyear, som 1852 uppfann kompositionen]
tekn. benämning på ett slags (huvudsakligen) av vulkaniserad kautschuk bestående, elektriciteten dåligt ledande, något elastisk, hård, men bearbetbar massa: horniserad kautschuk, hårdgummi, hartgummi. Liedbeck Kem. tekn. 667 (1867). Vid proppar till (elektriska) väggkontakter, hvilka användas i torra lokaler, får .. ebonit användas. SFS 1904, nr 10, s. 5.
Ssgr: EBONIT-MASSA. —
-PLATTA. —
-SKIVA.
SAOB
