EFTERFÄRD, f.; best. -en.
Etymologi
[fsv. äptirfärdh (eptirferd), sv. dial. ätterfär(d) (Smål.; Rietz), ättefäl (Öland), ätterfäl (Öster- o. Västergötl.; Schultze Ordb. 1057 (c. 1755; angivet ss. västgötska), Hof Dial. vestrog. 329 (1772), Rääf Ydre 2: 104 (1859), Rietz), ätterfäd, -fäl, ättfäl (Finl.; Wendell Ordb. ö. östsv. dial.); jfr nor. dial. etterferd, ettefer, isl. eptirferð; jfr äv. t. nachfahrt. I fsv. har ordet bl. anträffats i en grupp handskrifter (den äldsta från 1387) till Magnus Erikssons stadslag ÄB 19: 2, där det motsvarar övriga handskrifters äptirgärdh (se EFTERGÄRD I), vilket emellertid tydligen förutsätter en ursprungligare o. allmännare bet. ”ngt som kommer efter l. följer på ngt annat” (till EFTER- 8); ur denna bet. hava bet. 3 o. 4 nedan utvecklat sig, liksom äv. de i sv. dial. (Smål., Öster- o. Västergötl.) uppträdande bet. ”efterrätt” (Rääf, Rietz) l. ”sovel” (Schultze, Hof; enl. den sistnämnde åts sovlet av bönder o. tjänstefolk ss. en andra rätt ovanpå supanmaten) o. ”efterarbete” (Östergötl.; Rääf)]
1) [jfr motsv. anv. i t.] om hädanfärd som sker efter (o. betraktas i förh. till) ett redan inträffat dödsfall. Gudh upuecke honom till en saligh upståndelse och [gifue] ås en saligh efter ferd. Carl IX Calend. 75 (1592).
2) [jfr motsv. anv. i isl. o. ä. t.] förföljelse, förföljande. Hastade tå alle till skips, .. varandes rädde för effterfärdh. L. Petri Kr. 22 (1559).
3) [jfr motsv. anv. i nor. dial.] följd; bl. anträffat i bet.: obehaglig(a) l. olycklig(a) följd(er), eftersläng(ar). Sätt icke troo til någen lur, / Til oenigheet wil rådhe. / .. Wachte tigh wäl för effter färd. Svart Gensv. K 7 b (1558). D(omi)nus Johannes slänger sig här mächta giärna, såsom den der woro rädder för effterfärdh. Växiö domk. akt. 1678, nr 330.
