EFTERHÄMTA, v. -ade; se för övr. HÄMTA. vbalsbst. -ANDE (Dalin (1850)), -NING (se d. o.); -ARE (i bet. I; Lind (1749; under nachleser), Dalin (1850)); -ERSKA (i bet. I; Lind (1749; under nachleser), Wikforss (1804; under nachleserinn)).
(†)
I. [till EFTER- 8 (c); jfr nt. nalesen, holl. nalezen o. t. nachlesen] efter den egentliga skörden uppsamla (kvarlämnade sädesax l. druvor osv.); göra (en) efterskörd. Såsom när man effterhemtar tå wijnanden vthe är. Jes. 24: 13 (Bib. 1541). Efterhämta, det andra, emot sin vilja, nödgats lämna. Wexell Rolofs händ. Föret. 4 (1755). Linder o. Walberg (1862).
II. [efter t. nachholen; jfr mnt. nahalen] taga igen (ngt förlorat l. försummat).
1) [jfr motsv. anv. i mnt. o. t.] vinna ersättning l. godtgörelse för (liden skada o. d.). Lind (1749).
2) [jfr motsv. anv. i t.] tilläggsvis meddela l. framställa (en uppgift l. upplysning l. underrättelse o. d.); tillägga, supplera. (Jag) efterhämtar .. här allenast en eller annan Anecdot. Sv. Merc. 1765, s. 38.
