[av EFTER o. ROPA;jfr holl. naroepen o. t. nachrufen]
(†)
1) [till EFTER- 2; jfr motsv. anv. i holl. o. t.] ropa (ngt) efter (ngn). Isogæus Segerskiöld 1073(c. 1700). När en poike honom på gatan begabbade, och jag vet intet hvad för sällsamt namn efterropade. Humbla Landcr. 148(1740).
2) [till EFTER- 7] kalla (ngn) att infinna l. inställa sig, tillkalla (ngn). Som Landzfiscalen ändå icke tillstädes kom, så blef Rådstugu Rätten föranlåten att låtha honom behörigen effter ropa. Växiö rådst. prot. 20 april 1726.
