EMELLANÅT emäl3an~å2t, äv. -mel3-, ngn gg (bygdemålsfärgat) -mil3-, l. (numera bl. starkt vard., i sht bygdemålsfärgat) IMELLANÅT imäl3an~ osv., adv.
1) (mindre br.) under mellantiden (l. mellantiderna), dessemellan, däremellan. Livin Kyrk. 74 (1781). (B. sov) aldrig någon natt .. mer än två till tre timmar i sänder; emellanåt läste han, rökte och drack kallt kaffe. Nyblæus Forskn. III. 2: 10 (1888). — särsk. (†) i förb. med en efterföljande tidsbisats (stundom inledd av att l. då), närmande sig konjunktionell bet.: emellan det (att). De läste och de söng emellan åt de svuro. Livin Kyrk. 47 (1781). Emellanåt att de lyssna till vissa .. medborgares råd och upplysningar. Askelöf Ett o. annat 102 (1834).
2) stundom, då och då, litet emellan, understundom, esomoftast; tidvis, tidtals, tid efter annan; ofta i förb. allt emellanåt. Han hälsar på mig allt emellanåt, äv. litet emellanåt. Allt emellanåt händer det, att ... Emellanåt är jag mycket bekymrad för honom. Biwd icke .. thina grannar som rike äro, ath the icke emellan ååt biwdha tich igen. Luk. 14: 12 (NT 1526). Den som vore så lyksam och kunne emillomåth göra min käre farkär sällskap. Ekeblad Bref 1: 170 (1652; rättat efter hskr.). Ledamöterna (i Göta hovrätt) voro delade i två partier, som voro högst fientliga emot hvarandra och allt emellanåt spelade hvarandra små spratt. De Geer Minnen 1: 144 (1892).
