EVANGELISM e1vanjelis4m l. ev1-, l. 01—, r.; best. -en.
Etymologi
[jfr eng. evangelism, fr. évangélisme]
religiös riktning l. lära som sätter evangeliet (i bet. 1) ss. det högsta rättesnöret för kristen tro; jfr EVANGELISK 2. Den sanna Protestantismen (gjorde) icke illa, om han bortlade detta numera obehöfliga namn, och i stället benämnde sig Evangelism. Atterbom PhilH 397(1835). I Upsala skulle (1593) den stora striden mellan liturgism och evangelism utkämpas. Hagström Herdam. 1: 63(1897). (Newman) kom från barndomen under inflytande af den .. (i början av 1800-talet) i England framväxande mildare kalvinska ”evangelismen”. 2NF 19: 880(1913). — särsk. ss. benämning på en under 1800-talet uppträdande religiös rörelse i Finland. Hahnsson(1888). FinBiogrHb. 41(1895). — jfr NY-EVANGELISM.
