EXIMERA äk1sime4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, EXEMTION (se d. o.).
Etymologi
[jfr t. eximieren; av lat. eximere, av ex (se EX-), ut, o. emere, taga; jfr EXEMPEL]
undantaga l. frikalla (ngn l. ngt från ngt); numera bl. i fråga om katolska förh. i uttr. eximerat biskopsdöme o. d. (jfr EXEMPT). LReg. 188 (1624). (Man får kontrahera om allt som) intet genom lag och Kongl. Förordningar, Testamente, eller fidei commisse etc. är eximerat ifrån abalienerande, lånande, och försättiande. Biurman Brefst. 49 (1729). Svedelius Statsk. 2: 324 (1868). Den eximerade furstbiskopen i Breslau. 2NF 24: 1086 (1916).
