FARIN fari4n, n., sällan r. (HemKokb. 322(1903)); best. -et, ss. r. -en; l. FARINA fari3na2, äv. 040, r., äv. n. (f. WoJ(1891), LoW(1911; jämte r.); n. Åstrand 1: 56(1855)); best. -an, ss. n. -at.
Ordformer
(farin 1815 osv. farina 1855 osv.)
Etymologi
[jfr t. farin. Ordet är eg. en ellips av ssgn -SOCKER.Jfr fr. farine, mjöl (äv. om socker i puderform), av lat. farina, mjöl. Formen farina torde ytterst utgå från port. farinha (som dock ej anträffats i denna bet.)]
i sht handel. eg.: torrt (från sirap l. melass befriat), jämförelsevis ljust kolonialsocker i form av grovt pulver, bastardsocker, kassonad; äv. mera obestämt, liktydigt med: råsocker, maskovad; i handeln numera benämning på de simplaste, mer l. mindre gulaktiga sorterna raffinerat socker i pulverform; jfr PUDER-SOCKER.Synnerberg 2: 110(1815). Hvitt, gult eller brunt Farina. Åstrand 1: 56(1855). UB 5: 69(1873).
Ssg: FARIN-SOCKER. [jfr t. farinzucker] Orrelius(1797).
SAOB
