FEMININUM fe4mi~ni1num l. fem4-, l. 30~20, n.; best. -inet; pl. -iner l. (med lat. ändelse) -ina; l. (numera nästan bl. i bet. 3) FEMININ fe4mi~ni1n l. fem4-, l. 30~2, n.; best. -et; pl. = l. (oftare) -er.
Etymologi
[av lat. femininum ss. grammatisk term, n. av femininus (se FEMININ, adj.)]
1) språkv. genus som omfattar de ord vilka (grammatikaliskt) ersättas av pron. ”hon”; jfr HON-KÖN; ord som tillhör nämnda kategori (”honkönsord”). Björnståhl Resa 1: 427 (1772). Moberg Gr. 29 (1815). Femininum användes ofta i synnerhet i poesi, då man personifierar en egenskap eller något dylikt. Beckman SvSpr. 26 (1904). Noreen VS 5: 315 (1908).
3) (vanl. mer l. mindre skämts., gärna ringaktande l. försmädligt) om kvinna (l. varelse av honkön). Almqvist Smar. 403 (1845). Ett vildt slagsmål (uppstod) mellan rapphönshunden och trenne uppkäftiga lapphundar, femininer naturligtvis. Hemberg ObanStig. 195 (1896). De feminin, hvilkas ansikten voro obeslöjade, (kunde) icke just .. kallas skönheter. Grebst Korea 169 (1912). — (föga br.) kollektivt om de kvinnliga medlemmarna av ett sällskap o. d. Antalet af maskulinum och femininum befanns lika. Carlén Klein 144 (1838).
Ssgr (till 1): FEMININ-BILDNING. språkv. äv. konkret. Sådana femininbildningar som hynda af hund, katta av katt. EHTegnér i 3SAH 6: 231 (1891). —
-ÄNDELSE. språkv. ändelse varmed femininer bildas. A är för substantiver en stående feminin-ändelse. Tullberg SvSpr. 2: 11 (1836).
