FILOLOGI fil1ologi4 l. fi1-, l. -ål-, ngn gg -ωl-, l. -lå-, ngn gg -lω-, i Sveal. äv. -ji4 (filålåji´Dalin), r. l. f.; best. -en l. -n.
Ordformer
(förr ofta skrivet phil-. -logie 1745—1790)
Etymologi
[jfr fr. philologie, av lat. philologia, lärda (i sht litteraturhistoriska o. antikvariska) studier, av gr. φιλολογία, kärlek till lärdom o. litteratur (jfr FILOLOG)]
sammanfattande benämning på sådana vetenskapsgrenar som avse utforskande av de problem som knyta sig till ett folks l. en folkgrupps språk l. litteratur l. (numera mindre br.) till ett folks l. en folkgrupps andliga odling i allm. (särsk. sådan den framträder i litteraturen); numera särsk. (motsatt: lingvistik) om textkritik o. tolkning l. grammatisk l. stilistisk undersökning av språkminnesmärken; äv. om språkvetenskap i allm. Germansk, klassisk, nordisk, romansk filologi. Möller 1: 1126 (1745). (Prof. Clewberg) ägde en särdeles styrka i Bibliska Philologien. SvMag. 1766, s. 135. Bergklint MSam. 1: 153 (1781). Med klassisk filologi mena vi .. ett språkligt, historiskt, filosofiskt, estetiskt studium, sammanfattadt till enhet genom sitt föremål, den klassiska forntiden. Cavallin (o. Lysander) 54 (1887). Arkiv för nordisk filologi. (1889; tidskriftstitel). — jfr REAL-FILOLOGI.
Anm. Till filologi ansluter sig det stundom förekommande, till lat. philologia (gen. philologiæ) bildade uttr. filologie kandidat(examen), om (person som avlagt) ”filologisk kandidatexamen” (se FILOLOGISK slutet). Sylwan FyrtiotStud. 27 (cit. fr. 1833). NF 4: 1265 (1881).
