SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
FINISTVÅL fi3nis~två2l l. 40~1 (fi´nisstvå`l Dalin), r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -ar.
Ordformer
(finnis- 1874)
Etymologi
[till en sannol. gm tyskan förmedlad förvrängning av det fr. namnet på staden Venedig; jfr fr. savon de Venise; med avs. på f i ordets början jfr FENEDISK]
urspr. om ett slags marmorerad tvål med bomolja ss. fettämne; numera om billigare marmorerad tvål. Lind (1749; betecknat ss. vulgärt). Den rödmarmorerade, i badinrättningarna allmänt använda finistvålen. 2UB 7: 479 (1903). Anm. 1:o Stundom förekommer i samma bet. som finistvål den elliptiska bildningen finis. TLev. 1909, nr 45 B, s. 2. Hos Weste (1807) upptages ett ord finis med bet. venetiansk, vilket sannol. icke är annat än första ssgsleden i finistvål. 2:o Ss. bildat till första ssgsleden i finistvål torde man hava att betrakta ett adj. finisk, som förekommer i uttr. finisk tvål, finistvål, samt finisk terpentin, venetiansk terpentin. Lindgren Läkem. (1891, 1902).
Spoiler title
Spoiler content