FJÄTE fjä3te2, n.; best. -et; pl. -en; förr äv. FJÄT? sbst.2, r. l. f.?; uppvisat bl. i pl. -ar.
Ordformer
(fjäte 1896 osv. fjätar, pl. 1756—1836)
Etymologi
[sv. dial. fjät, f., fjäte, n., sannolikt besläktat med FJÄTTER(se d. o. 3)]
(numera bl. starkt bygdemålsfärgat) om var särskild av de små stöttor som förena meden på en släde med bottnen l. (i fråga om arbetssläde o. d.) med ”oket”. Boije Landth. 348(1756). (Runor ristade) Å hjulet som rullar / Under Rögners vagn, / Å Sleipners tänder / Och slädens fjätar. Strinnholm Hist. 2: 458(1836). En stocksläde .. består av ”majer” (medar) ock andror, oke ock banke, fjäte ock näseträ. Landsm. XI. 9: 10(1896).
SAOB
