FLABB flab4, sbst.1, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m.; best. -en; pl. -ar; i bet. 2 ngn gg FLABBER flab4er, m.; best. -n; pl. flabbar.
Ordformer
(flabb 1640 osv. flabber 1700—1920)
Etymologi
[liksom d. flab, nor. flabb, av mnt. vlabbe; jfr t. flappe; av en germ. stam flabb-, hänga löst; jfr FLEP, FLÄBB]
1) (i sht bygdemålsfärgat, vulg.) stor (o. hängande) mun, trut, käft, ofta med tanken särskilt fäst vid munnen ss. talorgan; i vissa förb. äv. (mindre br.) mera obestämt, närmande sig bet.: ansikte. (Furstinnan av Holstein) har en stor flabb, så att jag kan intet skrifva. Tegnér SvBild. 91 (cit. fr. 1640). Hålt nu igen din store flabb och trwt. Chronander Bel. C 3 a (1649). Mång .. / Som skull' .. håll' på sig Flabben. Törnewall E 6 b (1694). Slå en i flabben. Lind (1749). Slå på flabben. Lindfors (1815). Håll din flabb, Lisebet! Molander Lyckoridd. 316 (1896). — bildl. Jag vill vara fördömd, om ej fänriken rider rakt i flabben på lyckan. Braun Calle 172 (1843). Hon slängde honom genast i flabben, att han var inte nå'n barnfar. Högberg Frib. 362 (1910). (Han) Körde tre älgar rakt iflabben på honom. Men han gapade ej stort nog, den stollen. Knöppel Vildm. 27 (1915).
2) (starkt vard.) eg.: person som pratar mycket, som skroderar o. skrävlar; äv. om person som uppträder med dumma o. respektlösa fasoner o. särsk. låter detta sitt uppträdande bli märkbart i sitt tal. Jag är en stor flabber, .. en dum åsna. Österling Ter. 2: 167 (1700). EWigström i Landsm. VIII. 2: 89 (1891). ”Flabben”, som okunnig och kritiklös följer med den riktning, som för tillfället kan anses ”chic”. TT 1897, Allm. s. 195. En ung fru, .. hvilken inlåtit sig i en kärleksförbindelse med en elegant flabb. LD 1903, nr 284, s. 2. — jfr ESTET-, GAP-FLABB.
Ssgr (till 2; starkt vard.): FLABB-FASONER, pl. —
