FLUNSA flun3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE,
Etymologi
[sv. dial. flunsa, falla i vattnet, så att ett plaskande ljud uppkommer, simma l. vända sig i vattnet, gå i vatten l. snö, doppa bröd i flott o. äta, skumma; jfr nor. dial. flunsa, fatta våldsamt tag i, fluns, våldsam behandling, eng. flounce, kasta sig, kava, sparka; jfr FLUNKA, FLUNSA, sbst.1]
1) (starkt bygdemålsfärgat) göra kraftiga rörelser i vatten, så att (dovt) plaskande ljud därvid uppkomma, plumsa, pulsa; förr äv.: flyta ovanpå. Lind (1749). Isen .. brakar och knakar och flunsar upp och ned. Callerholm Stowe 88 (1852).
2) (†) doppa, nedsänka. Ihre (1769).
3) (†) skumma grädden av mjölken. Lind (1749).
4) (i vissa trakter, starkt vard.) ge (ngn) ett kok stryk, ge smörj. Flunsa jag dej inte här om da'n! Strindberg RödaR 236 (1879). Ska' man flunsa ett barn, för att det ä' höfligt, hva'! Janson Gast. 79 (1902). särsk. (förr, i skolpojksspr.) plåga (ngn) gm att föra handen upp o. ner över ngns ansikte (näsa). Nå, så vill jag flunsa dig ända tills du får mål i mun. Blanche FlStadsg. 13 (1847).
Särsk. förb. (till 1): FLUNSA OMKRING10 04 l. KRING4. (starkt bygdemålsfärgat) plumsande simma omkring. Ett stort hafsdjur, som .. flunsade omkring, spanande efter rof. Nicander Minn. 2: 252 (1839).
