FOKUS fω4kus, äv. 32 (fo´cus Weste), r. l. m. (m. Sahlstedt, Lundell), sällan n. (Sundén 1: 408(1886)); best. (vard.) -en, i best. anv. vanl. utan slutartikel; pl. (knappast br.) -ar (Meurman(1846)) l. = (Sundén 1: 408(1886)). Anm. Oftast användes den lat. pl. foci. Dalin(1851). SAOL(1923).
Ordformer
(i sht förr ofta skrivet focus)
Etymologi
[jfr t. fokus, eng. focus, av lat. focus, härd]
1) fys. om den punkt i vilken (centrala) ljusstrålar som parallellt med den optiska axeln falla på en buktig spegel l. lins efter reflexionen resp. brytningen skära varandra (i värkligheten l. bl. virtuellt); principalfokus, brännpunkt (se d. o. 1). Reell, virtuell fokus. Duræus Naturk. 74(1759). Berzelius Kemi 2: 2(1812). 2UB 9: 493(1906). jfr PRINCIPAL-FOKUS.— särsk. bildl.: brännpunkt (se d. o. 1 slutet). En ideell focus, hvari den gifna divergensen af naturens och intelligensens riktningar sammanträffa. Geijer I. 5: 268(1820).
3) mat. i fråga om vissa kroklinjer (koniska sektioner): punkt så beskaffad att avståndet från densamma till en punkt på kroklinjen o. avståndet från denna punkt till en viss linje (styrlinjen) hava ett konstant förhållande, brännpunkt (se d. o. 2). Törngren Artill. 3: 154(1795). Todhunter KoordGeom. 107(1872).
Ssgr (till 1; jfr ssgrna med FOKAL): FOKUS-DIFFERENS. fys. om det förh. att en lins har olika brytning för olika färger, kromatisk avvikning. Nyblæus Fotogr. 14(1874). 2NF 21: 498(1914). —
SAOB
