SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1925  
FRAMFUSIG fram3~fɯ2sig, adj. -are; adv. -T; äv. (numera föga br.) -FUS ~fɯ2s, stundom 04 (frammfús Dalin; framfūs Östergren (1921; jämte frám-); i vers — ∪ Wennæsius Vitt. 166 (c. 1684), Spegel GV 286 (1685); ∪ — Sehlstedt 2: 92 (1857, 1862)), adj. -are; adv. -T; äv. (numera bl. bygdemålsfärgat, föga br.) -FUSEN ~fɯ2sen, adj. -snare; adv. -SET.
Ordformer
(-fus Lind (1749; jämte -fos), Östergren (1921; betecknat ss. sällsynt). -fuss Wennæsius Vitt. 166 (c. 1684). -fos Fatab. 1911, s. 249 (1659), Dähnert (1784). -foos Syr. 20: 7 (Bib. 1541), Fiellström (1738). -foss OxBr. 11: 306 (1648: framfosshet), Sjögren (1795). -fåsz Isogæus Segersk. 48 (c. 1700: framfåszhet), Sahlstedt Hofart. 111 (1720). — -fusen Düben Boileau Sat. 83 (1722), Wallin Bref 200 (1849), Elkan Hall 64 (1899: framfusenhet). -fåsen Modée FruR 13 (1738). -fusig HSH 3: 31 (c. 1750) osv. -fosig(h) BtÅboH I. 5: 53 (1682), Juslenius (1745))
Etymologi
[fsv. framfos, -foos; jfr sv. dial. framfos, -fus, -fusen, -fusoger, nor. framfus, -fusen, d. fremfusende, ä. d. äv. -fus, isl. framfúss; av FRAM 3, 5 o. FUS, väl delvis under påvärkan av foss, adj. Formerna -fusen, -fusig äro utvidgade, yngre former]
1) (numera knappast br.) (alltför) ivrig, brådstörtande, het; obetänksam; våghalsig, oförvägen, överdådig; ofta svårt att skilja från 2. En framfoos dåre, kan icke bijdha effter tijdhen. Syr. 20: 7 (Bib. 1541). Herre Gud, huru .. oförwägne .. och dristige (framfoose) the Reepdantzare .. äre. Schroderus Comenius 945 (1639). (Olavus Petri) var en het och framfusig man i sina gärningar. Celsius G1 2: 303 (1753). Schulzenheim SvSprSkrifs. 103 (1807). Björkman (1889).
2) (numera i sht vard.) påflugen, påträngande, oförsynt, oblyg, näsvis, ogrannlaga; (alltför) frispråkig; förr ngn gg utan (utpräglat) klandrande bimening: (burdust) rättfram. JPOliwekrans (1659) i Fatab. 1911, s. 249. När olärd Näsvishet på Lärdas stol sig dristar, / Och framfust ropar ut hvad hälst är dess behag. Strand Tidsfördr. 1: 24 (1763). Geijer, ärlig och framfus, höll på att komma i gräl med denne i sig sjelf alltförmycket förälskade man (dvs. Oehlenschläger). Atterbom Bref 193 (1825). Han blef .. framfusig och begick fel mot konvenensen. Wetterbergh FyraSign. 65 (1843). Bååth Grette 1 (1901).
Avledn.: FRAMFUSIGHET, äv. (föga br.) FRAMFUSHET l. (numera bl. bygdemålsfärgat, föga br.) FRAMFUSENHET, r. l. f.
1) (numera knappast br.) till 1. Linc. (1640; under intemperies). Strinnholm Hist. 4: 273 (1852).
2) (numera i sht vard.) till 2; äv. konkretare. Flemming med sin vanliga framfusighet skref sielf til Hertigen, at han ej annat förstod, än lyda sin Konung. Dalin Hist. III. 2: 266 (1762). Svåger John var horribel i sin framfusenhet. Elkan Hall 64 (1899). —
FRAMFUSING, m.||ig. (vard., föga br.) till 2: framfusig person. Pilgren FigBröll. 57 (1785). Tamm AvlÄndSbst. 57 (1897).
Spoiler title
Spoiler content