FRAMMA, v. -ade.
(†)
1) till FRAM 3, i uttr. framma sig till (ngn l. ngt), skrida fram mot, närma sig. När Solen .. sig til Kräftans Tekn frammar. Spegel GV 179 (1685; i rim).
2) till FRAM 5: komma fram (med en mening, ett yttrande o. d.). En eller annor af den okunnige hopen (skulle till äventyrs) framma med sitt egit, eller en annors intalade oförstånd, och giöra om werjan och Fechtarekonsten dett wettlöse omdöme, at kundskapen och ett gott förstånd i Fechtande woro för intet annat utseende .. inhämptat än at giöra sin nästa öfwerwåld. Porath Pal. 1: Föret. 3 (1693; möjl. dock tryckfel för framkomma).
