publicerad: 1925
FRAMMAN fram3an2, adv.
1) (numera bl. ngn gg arkaiserande; jfr: På senare tider har det enkla framman kommit ur bruk. Rydqvist SSL 5: 163 (1874)) framtill, framför, på framsidan o. d.; ofta uttryckligt motsatt BAK, adv., o. d. Faller thet (dvs. håret) honom framman aff hoffuudhet, så är thz en framskallot. 3Mos. 13: 41 (Bib. 1541; Bib. 1917: på främre delen av huvudet). Wachta tigh för the Katter, som framman slekia och baak til klösas. Balck Es. 189 (1603); jfr Grubb 842 (1665). 2 Styrmän (i båten), en framman och en bak. Rudbeck Atl. 3: 308 (1698). En annan (är) .. så skarpsynt som Argus, har ögon både bak och framman. Lundberg Paulson Erasmus 125 (1728). (”Upplöten”) var .. framman på bröstet, broderad med silfverglitter-band. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 243 (1868).
2) (†) på ett föregående ställe (i bok l. skrift), ”ovan”. Effter min framman underdånigst giorde berättellse öfwer d: 15 Junij. KKD 11: 235 (1705).
-FÖR l. (i sht förr ss. adv.) -FÖRE.
I. prep.
1) (numera bl. ngn gg arkaiserande l. starkt bygdemålsfärgat) lokalt: framför; före. Så at tu gör thet siette tapetet dubbelt framman för tabernaklet. 2Mos. 26: 9 (Bib. 1541). Frammanföre Liket gick en särskild häst. Hallenberg Hist. 1: 322 (1790). Cederschiöld QvSlägtl. 2: 116 (1837). Kaplanen dem alla drog frammanför. Fredin Dan. 22 (1888; i vers).
2) (†) temporalt: före. Framman för owanlige .. förandringar (gå) faslige Syner. Schroderus Comenius 973 (1639).
3) (†) i fråga om företräde l. överlägsenhet o. d.: framför, över. Rudbeckius KonReg. 101 (1614). At en trogen och upriktig vänskap vore at sättia frammanföre all ting i hela verlden. Lundberg Paulson Erasmus 38 (1728). (Människans) förträfflighet frammanför djuren. Boëthius Sedel. 34 (1807).
II. adv.
1) (numera bl. ngn gg arkaiserande l. starkt bygdemålsfärgat) framför; före, i spetsen l. täten; framtill. AOxenstierna 1: 117 (1627). The hade stora Elfwen på högra Handen, men frammanföre .. en rinnande Åå. Girs G1 132 (c. 1630). Klädningen (är) .. så gjord både frammanföre och baktill, at den liknar en shawl. KonstNyhMag. 2: 4 (1819). Som han har solen bakom sig, ser han på marken frammanför sin egen skugga. Böttiger i SAH 50: 315 (1874). Strindberg Kamm. 2: 35 (1907).
2) (†) på ett föregående ställe (i bok l. skrift), ”ovan”, förut. Girs E14 38 (c. 1630). Om vilkorlig förplichtelse är handlat här frammanföre. Nehrman JurCiv. 123 (1746). Atterbom Siare 5: 177 (1849). —
-I, prep. (†) fram i, frami. Knappen blir af samma slag som frammani Råcken. KFÅrsb. 1913, s. 408 (c. 1714). —
-OM. (numera bl. ngn gg arkaiserande l. starkt bygdemålsfärgat)
I. prep.: framom, framför. De Swänske lade skarpt åth framman om stamnen. Reenhielm OTryggv. 230 (1691; isl. framman um stafnin). Frammanom masten. Strinnholm Hist. 2: 373 (1836).
II. adv.: framtill, framför. Jag vänder mig .. från det tillryggalagda till det som framanom är. Börjesson C12 99 (1858). —
-PÅ. (numera bl. ngn gg arkaiserande l. starkt bygdemålsfärgat)
II. adv.: framtill. Murenius AV 405 (1658). 2:ne häckar, hvarpå ostar ligga att torka framan på. Linné Ungd. 2: 132 (1732). —
-TILL, adv. (numera bl. arkaiserande l. starkt bygdemålsfärgat; jfr dock b) framtill. GR 18: 377 (1547). The (äro) hala kattor, som slekia framman til och kraffsa på baken. Balck Musæus X 6 b (1596). Linné Sk. 141 (1751). Ett lass kommer körandes ..; Biff .. sitter frammantill och kör. Atterbom FB 263 (1818). En frammantill, en bak hans mantel rörer. Lovén Dante 2: 30 (1857; i vers). särsk. oeg.
b) (ej sällan allt fortfarande ss. mer l. mindre troget citat av nedan anförda bibelställe) i uttr. (sträcka sig efter) det som frammantill är o. d., om det som ligger framför en, som tillhör framtiden. Iagh förgäter thet til ryggia är, och strecker migh til thet som framman til är. Filipp. 3: 13 (Bib. 1541). Vi förgäta gerna de ting, som ligga bakom oss, och sträfva efter dem, som frammantill äro. SvT 1851, nr 20, s. 3. Wirsén Sång. 195 (1884). SD(L) 1904, nr 17, s. 6.
Spoiler title
Spoiler content