FRYNA fry3na2, v. -er, -te, -t.
Etymologi
[sydsv. dial. fryna, motsv. d. dial. (Bornholm) o. nor. dial. fryna; jfr eng. dial. frine, jämra sig, gnälla, gråta; i avljudsförhållande till nor. dial. frøyna, fnysa; möjl. besläktat med FRUSA]
(i bygdemålsfärgat spr. i södra Sv.) rynka på näsan; äv. i uttr. fryna på näsan. Lundell (1893). Han behöll händerna på ryggen och frynte gäckande. Ossian-Nilsson Prästg. 197 (1911). Hanna .. frynte litet åt .. (mjölkkrukans) ruskiga utseende. Wägner ÅsaH 90 (1918).
SAOB
