FYRSPRÅNG fy3r~sproŋ2, i uttr. i fyrsprång äv., emfatiskt, ss. två ord 4 4, n.
Etymologi
[jfr nor. firsprang; av FYRA, räkneord, o. SPRÅNG. Ordet avser eg. rörelse vid vilken hästen skenbart samtidigt sätter alla fyra hovarna i marken; jfr lat. quadrupedans, galopperande. Jfr FYRSPRING o. FYRSTRÄCK samt FYR, sbst.5]
1) i fråga om häst: häftigaste o. snabbaste gångart, karriär; äv. om liknande rörelse hos annat fyrfotadjur; i sht i uttr. i fyrsprång, förr äv. i fullt l. starkt fyrsprång. The ridha grufweliga fast alt vthi fult rennande och fyrsprång. Petreius Beskr. 5: 18 (1615). Fyrsprång eller Sporrsträck har tre tempo. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 63 (1836). Ryttare komma i fyrsprång. Nah. 3: 3 (Bib. 1917). Med fyrsprång förstås: allt hvad hästen kan löpa. 2NF 28: 824 (1918). — särsk.
a) (†) med obest. art. Hans Maij:tt .. rijder utj ett fult fyrsprång. KKD 3: 199 (c. 1710).
b) (†) i adverbiell anv. utan föreg. preposition. Man satte sig alstings nakot på blotta hästen, och rände så fyrsprång. Bliberg Acerra 112 (1737).
2) oeg.: full fart, fläng; i sht i uttr. i fyrsprång, i rasande fart, i fläng; nästan bl. i fråga om rörelse. Hwad är wårt usla Lijf? .. / Ett Fyrsprång till wår Graf. Brobergen 178 (1699, 1708). En sådan flycktig styl, som fort i fyrsprång fahr, / Eij just ett qvickt förstånd utvijser hos en Kar. Düben Boileau Skald. 8 (1721). Stina skurade i fyrsprång och torkade dito med hvitmossa. Knorring Skizz. I. 2: 15 (1841). Små barfotingar kommo i fyrsprång utför backarna. Ödman VårD 2: 105 (1888). Lifvet är fortsatt död, hvad som synes oss hvila är ett fyrsprång! Wulff Petrarcab. 399 (1907).
