FÄLLA fäl3a2, sbst.4, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr nor. fella, massa av utsmält järn, särsk. myrjärn, isl. fellujárn, stångjärn; till FÄLLA, v. 10]
metall. vid den gamla osmundjärnsberedningen: klump av utsmält järn; särsk. o. eg. benämning på den (med träkol ånyo nedsmälta) till full smidighet bragta färskan. JernkA 1845, s. 25 (i handl. fr. 1732; ”av dalkarlar anv. benämning”). Därs. 1922, specialh. 63.
