[till FÖR- I 3; jfr ä. d. forføre. — jfr FÖRE-FÖRA]
(†)
1) framställa, berätta, omtala (ngt för ngn). Wetten I icke det såsom är wida spordt? / Jag swarade Neij, jag hafwer eij hört, / Mig är det icke förfördt. Carl IX Rimchr.(c. 1600).
2) [med anslutning till FÖR- II 1 a ζ] baktala; förtala; falskeligen anklaga, komma med falska beskyllningar mot (ngn); jfr BEFÖRA.The forföre honom (dvs. Gustav Vasa) och seya, at han komber ny tro i landit. OPetri Tb. 41(1525). En gång förförd, blijr sällan wäl hörd. Grubb 187(1665). Du Herre är så förförder hoos honom, at han will dräpa digh. Peringskiöld Wilk. 364(1715; isl. rogdur fyrir honum). VDAkt. 1782, nr 13.
