publicerad: 1927
FÖRKOMMA förkom4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förko´mma Weste; förkå`mma Dalin), v.2 -er, -kom, -kommit, -kommen; se för övr. KOMMA, v.
Etymologi
[fsv. forkoma (i bet. 1); jfr isl. fyrir koma; beträffande de intr. bet. jfr mnt. vorkomen, t. verkommen; jfr d. forkomme; till FÖR- II (i bet. 1 till 1 a γ, i bet. 2 till 1 a ε, η, i bet. 3 o. 5 till 1 b β, γ, i bet. 4 till 1 b γ, δ). — Jfr FÖRE-KOMMA, v.2]
1) (†) fördärva (ngt l. ngn); förgöra; tillintetgöra. Hans hustru hafwer förkomit sitt foster. ÄARäfst 79 (1596). The .. hafwa förkommit och förgiort hennes lijff. Lagförsl. 327 (c. 1606). jfr: Genom .. (offentliga orationer) warder thet Swenska tungomålet widh macht hållit och ikke wanwyrdat och förkommitt. Annerstedt UUH Bih. 1: 166 (i handl. fr. c. 1620). — särsk. i uttr. förkomma ngn om halsen, döda ngn. GR 14: 429 (1541).
2) (†) göra sig av med, avyttra, lämna ifrån sig; äv.: låta (ngt) komma bort, slarva bort, bli av med. GR 3: 245 (1526). Theras Prester förkomma theras offer, som them giffuit warder. Bar. 6: 27 (Bib. 1541; Apokr. 1921: avyttra). Han (hade) råkat förkomma sina papper. Lovén Folkl. 92 (1847).
3) (†) omkomma; förgås. OPetri Sal. F 1 a (1535). Fiskanar j haffuet skola förkomma. Hos. 4: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: förgås). På det eena (av de strandade fartygen) förkommo 16 Personer. VDAkt. 1703, nr 369. HC12H 1: 28 (c. 1734). Thomander 2: 602 (1828).
4) komma bort; komma på villovägar; gå förlorad, försvinna; bliva förlagd l. borttappad o. d. Förkomma för ngn, förr äv. förkomma ngn. GR 3: 191 (1526). (Breven) äre oss ffor kombnä. Därs. 7: 536 (1531). (Utlåtandet hade) bland andra papper förkommit i konungens gömmor. Odhner G3 1: 350 (1885). Ersättning för (under järnvägstransport) skadadt eller förkommet gods. SFS 1905, nr 14, s. 2. — särsk.
a) (†) om person: komma bort; äv.: försvinna. Opå thed the (dvs. knektarna) icke genom sådana förandring sigh undanstijnge eller elliest förkomma aff vår tienst. GR 23: 346 (1552). I det samma som hon nu stodh för rätten .. skall hon förkommit uhr allas ögon. FörarbSvLag 1: 164 (1690).
b) (†; se dock slutet) bildl.: komma bort, komma på villovägar l. avvägar, komma vilse; äv.: försvinna; i sht i p. pf., ofta i adjektivisk anv. (De äro) förmörcradhe .. vthi theras förnufft, och förkompne frå thz lijff som aff gudhi är. Ef. 4: 18 (NT 1526; Bib. 1917: bortkomna). Tå .. ålderdomen nalkas ..: Tå begynner .. Minnet förkomma och förswinna. AJGothus ACoyet C 3 b (1618). Jag är allenast sänd til den förkomna hiord / Af Israels förbund, de barn vid nådens bord. Kolmodin QvSp. 2: 260 (1750). (Medeltidens) i verkhelighet och fanatiska dogmstrider förkomna troslif. Rydberg KultFörel. 5: 91 (1887). — särsk. [jfr motsv. anv. i d.] (fullt br.) i p. pf. i adjektivisk anv.: avsigkommen; ”urspårad”, förfallen, ”under isen”. Steffen ModEngl. 87 (1893). En i hög grad försupen och förkommen f. d. landsknekt. VL 1905, nr 299 B, s. 2. Mötet för värnlösas och förkomnas vård. Därs. 1908, nr 212, s. 4. jfr (†): Man hade icke förnimmelsen af en lifskraftig framåtsträfvande konst, snarare af en matt, en förkommen. Ljunggren Resa 269 (1871).
5) (numera bl. ngn gg i fackspr.) förspillas. IErici Colerus 2: 373 (c. 1645). Skulle (kontrollmätnings-)apparatens tömning alldeles försummas .. (utrinner) den tillverkade spriten .. öfver kanterna af spritbehållaren .. och förkommer. TT 1878, s. 66.
Avledn.: FÖRKOMMENHET, r. l. f. till 4 b slutet: avsigkommenhet osv. NordT 1893, s. 483. Sedlig förkommenhet. Boëthius HistLäsn. 2: 121 (1898).
Spoiler title
Spoiler content