SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1927  
FÖRMÄTA förmä4ta l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förmä´ta sig Weste; förmä`ta Dalin), v. -er, -te (Schroderus Liv. 268 (1626) osv.), -t, -t ((†) ipf. förmätade JPGothus NMånsson C 3 b (1639). sup. förmätit (-et, -idt) GR 28: 67 (1558), Dalin (1852: Förmätit och Förmätt; föga br.)). vbalsbst. -ELSE (†, VDAkt. 1663, nr 330 (i bet. 2 i konkretare anv.)), -NING (numera bl. tillf. i bet. 1, Baazius Upp. 106 a (1629; i bet. 2)).
Etymologi
[i bet. 1 sannol. inhemskt, jfr FÖR- II 1 a γ, c β; i bet. 2 (varifrån bet. 3 utgår) efter mnt. sik vormeten, överskatta sin kraft, övermodigt göra l. säga ngt (motsv. t. sich vermessen), jfr FÖR- II B. Jfr FÖRMÄTEN]
1) mäta felaktigt; numera bl. (tillf.) refl. Schultze Ordb. 2942 (c. 1755; tr.). Sundén (1885).
2) (†) refl., ngn gg tr.: övermodigt tilltro sig (ngt l. att kunna göra ngt), övermodigt l. oförsynt försöka sig på l. företaga sig (ngt l. att göra ngt), vara nog förmäten l. drista l. understå sig (att göra ngt), förmätet anse l. påstå sig (vara ngt l. kunna göra ngt), skryta med (ngt), berömma sig av (ngt); äv. i absolut anv.: vara övermodig, förhäva sig; särsk. i uttr. förmäta sig (fast högt o. d.) av ngt, (högeligen) berömma sig av ngt, vara (mäkta) stolt över ngt. GR 27: 209 (1557). Mången groff oförståndig Menniskia berömmer och förmäter sigh offta then konst eller gerning, ther til hon doch aldeles oskickeligh är. Fosz 266 (1621). At hans Medbrodher så öfwerdådligen taladhe om thetta Krijget, såsom och förmätte, at vppå then förste dagen han blefwe Fienden warse, så wille han thet fulenda. Schroderus Liv. 268 (1626). Vtaff sin Rijkedom .. (girigbuken) sigh fast (dvs. synnerligen) högt förmäter. Palmcron SundhSp. 232 (1642). Blefwe Gouverneuren öfwer porten uphängd, derföre han sig så högt förmätte och wågade at på en sådan fästning utstå en belägring. Werwing Hist. 2: 47 (c. 1690). Wackert är sig eij förmäta. Rydelius Vitt. 90 (1706). Jag har intet förmätet mig wara så stoor Jurist men åth minstone är iag honom swarsgod. VDAkt. 1707, nr 539. Gud .. vnderwijste honom (dvs. kejsaren) at Attilæ Båga war vthi samma nattena (som Attila dog) sönderbruten, lika som tilkänna gifwandes at thet folcket månde sig mycket förmäta vthaf thetta Wapn. Peringskiöld Jord. 117 (1719). Dalin (1852; angivet ss. föga brukl.).
3) (†) hysa mycket (l. alltför) höga tankar om (ngn). På all Rum finnes slijke, som sigg och sine Landzmän så högt förmäta, at the sig inbilla (osv.). Schroderus Uss. A 3 a (1626); jfr 2.
Avledn.: FÖRMÄTIG, adj. (†) till 2: förmäten, anspråksfull, övermodig. VDAkt. 1664, nr 175. Obetänksampt och förmätigt tahl. AntecknSaml. 225 (1684). I lärer ansedt det för förmätigt, at obuden stiga fram som Folkets Skyddare. DA 1771, nr 209, s. 2. SP 1779, s. 758.
FÖRMÄTLIG, adj.; adv. = (GR 13: 162 (1540), LejonkDr.), -a (Linc. G 2 b (1640), Hamb. (1700)), -en (SUFinlH 4: 301 (1614), Ekblad). (-mätelig GR 13: 162 (1540), Ekblad. -mätlig Schroderus Os. III. 1: 377 (”856”) (1635), LejonkDr.) [efter t. vermesslich] (†) till 2: förmäten, anspråksfull, övermodig; hänsynslös; fräck. GR 13: 162 (1540). Siunga en hoop förmätelige och fåfenge Älskogswijsor. Schroderus Albert. 1: 205 (1638). Hon såm hel dödlig är, förmätlig har tillägnat / Sig kallas Venus siälf vppå dän nedra wärld. LejonkDr. 74 (1689). Ekblad 321 (1764). Ssg: förmätligervis, adv. på förmätet l. fräckt sätt. Judas Ischariot .., hwilken motwilliger, öfuerdådig och förmäteliger wijs, oskyldigt Blodh till Döden förrådde. Kempe Krigzpersp. 190 (1664).
Spoiler title
Spoiler content