publicerad: 1927
FÖROLÄMPA fö3r~ωläm2pa l. fœ3r~ (förolä´mpa Weste; fö`rolä´mmpa Dalin), v. -ade. vbalsbst. -AN (†, GR 17: 631 (1545: förulempen), Arnell Stadsl. 32 (1730; efter handl. fr. 1675)), -ANDE, -NING (numera i sht i konkretare anv., se 4 slutet); -ARE (numera bl. tillf., Girs Edelh. Dedik. 5 (1627), Thyrén StrafflRef. 1: 10 (1910)).
Ordformer
(före- 1694. föro- 1542 osv. föru- 1540—1546. -lämpa (-em-) 1540 osv. -leppe 1593—1628)
Etymologi
1) (†) bringa (ngt) i oordning; störa, vålla (ngn) omak l. besvär l. avbräck; skada; besvära; oroa; bortfuska, förstöra. Til thes the .. hadhe alle ting, som vthi Krijghet wordo förolämpade, til skick och ordning kommit. Schroderus Liv. 889 (1626). Twenne ting förolämpa Grufworna mycket, Watnet och Wädret, det ena med förmycket tillflytelse, och det andra med stillastående. Hiärne Berghl. 443 (1687). Hvar ock en vet huru förtretliga Myggor .. (m. fl. insekter) äro .. hvad de förolämpa våra egna kroppar. De Geer PVetA 1744, s. 23. (Översättarna) gjorde .. sig .. skyldiga till mången villkorlighet och mången modificerande förolämpning af texten. Reuterdahl InlTheol. 246 (”245”) (1837). — särsk.
a) tillfoga (ngn) orätt, begå orätt mot (ngn), gå (ngns) rätt för nära, förbryta sig mot (ngn). Förolämpader, (dvs.) som intet får bruka sin rätt. Verelius 174 (1681). Swedberg Cat. 535 (1709). (De) som vågade förolämpa Klostren i deras ägendoms roliga besittning. Botin Hem. 2: 105 (1756).
b) bryta mot (ngt), överträda (lag l. stadgande o. d.), kränka (ngns rättigheter o. d.). Att hwad vthi Riksdags Beslutet af Åhr 1668 .. är godt funnit och stadgat .. må blifwa .. af ingom öfwerträdt eller förolämpat. Stiernman Com. 4: 138 (1675). Höpken 2: 201 (1755).
2) uppvigla. Han .. hadhe .. vthi sit Lägher en så lätfärdigh .. fiendzman til at vpreeta och förolämpa meenighe krijgzfolckets sinnen. Schroderus Liv. 907 (1626).
3) (†) gm smädelse(r) l. förtal o. d. (söka) skada (ngn l. ngt) l. få (ngn l. ngt) att framstå i en dålig dager; förklena, förringa, smäda, förtala. (Om de) någen af vnderdånerne för sin Konung och Herre .. mett vsandheet andrage och förulempe wille. GR 13: 159 (1540). (Han) hade .. förolempet H(ans) F(urstlig) N(ådes) godhe nampn och rychte. AOxenstierna 1: 7 (1605). Wilfarande Andar, som thetta H. Standet (dvs. äktenskapet) förolempe, förachta och förbiwdha. L. Paulinus Gothus Ratio 322 (1633). Fredericus Staphylus, en Affälling, .. Vnderstodh sigh .. D. Luthers Skriffter medh diefwulskt Förolempande at wrängia. Schroderus Os. III. 2: 153 (1635). Konungen i Pohlen .. har der af tagit tilfälle, att mera förolämpa Hans Maj:t. Nordberg C12 1: 342 (1740).
4) tillfoga (ngn) en skymf, skymfa, bete sig på ett skymfligt l. ärerörigt sätt mot (ngn), förorätta, såra, förnärma; äv. med sakligt subj., numera bl. i p. pr.: som innebär en skymf l. förnärmelse; äv. i p. pf. med adjektivisk bet., dels om person: förnärmad, sårad, dels om min, sätt o. d.: som giver uttryck åt att ngn känner sig förnärmad. Känna sig förolämpad. Dödligt, grovt förolämpad. Ett förolämpande ord, uttryck, sätt. Holla Samtaal .. och föruthan all Förwijtelse eller Förolempande disputera. Schroderus Os. III. 2: 6 (1635). Den som förolämpar sin Præceptor och honom med otidiga ord bemöter. Wallquist EcclSaml. 4: 533 (i handl. fr. 1724). Det är naturligt, att menniskan förtörnas, då hon förolämpas. Franzén Pred. 4: 178 (1844). Hon hade ett ständigt förolämpadt sätt, men var i själfva verket ytterst nöjd med sin värld. Hallström Than. 18 (1900). — särsk. ss. vbalsbst. -ning, förr äv. -ande, i konkretare anv.: skymf, förnärmelse. Möller (1745: förolämpning). Et skämt uti det ena sällskapet uphörer at vara det uti det andra, och blir där aldeles et förolämpande. Hasselroth Campe 225 (1794). De borde lära sig, att med tålamod fördraga oförrätter och förolämpningar. Hagberg Pred. 5: 185 (1819). Hans kyssar brände henne som en förolämpning. Heidenstam End. 65 (1889).
Spoiler title
Spoiler content