publicerad: 1927
FÖRSUMMELSE försum4else l. fœr-, i Sveal. äv. 0302 (försu´mmelse Weste), r. l. f. ((†) n. OPetri MenFall O 7 b (1526), ÅngermDomb. 14/11 1629, fol. 16); best. -en; pl. -er ((†) ss. n. =, OPetri MenFall O 7 b (1526), GR 17: 72 (1545)).
Ordformer
(-sum- 1523—1764. -summ- 1527 osv. -sym- 1523—1526. -symm- 1523—1546. -else 1523 osv. -ilse 1526—1546)
Etymologi
[fsv. forsumilse, forsymilse; jfr d. forsømmelse, mnt. vorsumenisse, t. versäumnis]
vbalsbst. till FÖRSUMMA.
1) (†) motsv. FÖRSUMMA 1: försening; dröjsmål. GR 1: 96 (1523). Ath .. (fogdarna) wthan all forsumilsze och skotzmaal forskicka hiit all then warer the kwnna aastadh komma. Därs. 3: 117 (1526). Enär Skip är lastat och klart giordt, måste Skiparen icke försumma någon godh Wind at segla .., medhmindre han wil swara Köpmannen til all skada, hinder och försummelse. Sjöl. 1667, Skipl. 10. Schultze Ordb. 5189 (c. 1755).
2) (†) motsv. FÖRSUMMA 2: försummande l. förlust (av tid l. möjlighet till arbetsförtjänst o. d.); äv. konkretare. Staffan skulle betala thz (fordrade åt rättegångsombudet) Hanse, bade hans kost och täring och then forsumelse han hade giordt sich i sin köpenskap. OPetri Tb. 144 (1527). (Att han icke) med tidens .. försumelse .. nödges träda hoftrapporna. RA 3: 108 (1593). Celsius G1 2: 57 (1753).
3) motsv. FÖRSUMMA 3; om handlingen att komma för sent l. icke infinna sig till ngt; uteblivande (från ngt), försummande (av ngt); förr äv. med gen.-bestämning betecknande det som försumma(t)s. Girs G1 119 (c. 1630). (Präst) böte .. för Predikans försummelse. Sjöart. 1685, art. 8. Alla försummelser böra noga antecknas och utsättas på alla (skol-)betyg. Dahm Skolm. 165 (1846). Kyrkorådet tillkommer: .. att upptaga frågor om oordning och oskick vid samt försummelse af gudstjänsten. SFS 1905, nr 29, s. 13. — jfr KYRKO-, SKOL-FÖRSUMMELSE m. fl.
4) motsv. FÖRSUMMA 4: uraktlåtenhet att uppfylla sina plikter l. åligganden l. att ägna ngn l. ngt tillräcklig l. tillbörlig uppmärksamhet l. omsorg l. tid o. d.; särsk. konkretare: fel l. förseelse som består i dyl. uraktlåtenhet; förr äv. övergående i bet.: försumlighet; likgiltighet; vårdslöshet. GR 1: 60 (1523). Thet är skeedt och tilkommett genom theres försumelse, att the icke bätter haffue slächtt och förwarett eelden. Därs. 19: 134 (1548). Anders Bokabinderes hustru hafwer legat i hiäll sitt barn genom försumelse. ÄARäfst 21 (1596). The .. hafwa gifwit sigh til Lättia och försummelse. Brask Pufendorf Hist. 246 (1680). Visar embetsman vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt embete .., straffes med böter eller mistning af embetet på viss tid. Straffl. 1864, 25: 17. Att vara på ett sommarbesök i Köpenhamn, utan att resa ut till dess sköna omgifningar, vore ju en ren försummelse. Sätherberg Lefn. 181 (1896). SFS 1907, Bih. nr 55, s. 2. — särsk.
a) (†) med gen.-bestämning l. prep.-uttr. betecknande det som försumma(t)s: försummande (av ngt). PJGothus UndLära L 7 b (1592). Fulco .. förebrådde Kejsaren i stränga ordalag dess sorglöshet och försummelse af rikets försvar. Strinnholm Hist. 2: 96 (1836). Svedelius StatsrAnsv. 537 (1856).
b) (†) i uttr. taga l. företaga (l. taga före l. taga sig före) försummelse (i ngt) l. taga försummelse för (ngt), försumma (ngt); vara försumlig. Tager her vtj ingen försymmelse. GR 1: 110 (1523). Ath .. (Karlsborgs uppbyggande) motthe faa framgongh oc inghen forswmilsze företagas ther wthinnan. Därs. 3: 105 (1526). Ingen skulle tå tagha sigh försumelse före. LPetri 2Post. 317 a (1555). Han ähr villigh och tager ingen försumelse för sit arbete. GR 26: 11 (1556). (De) Wårdho .. anclagedhe för thet the hade tagett försumelsse före och icke vdi tijdh förskaffedt sigh in för Kong:e M:ttz warer. HH XIII. 1: 100 (1563). OxBr. 1: 91 (1616).
Avledn.: FÖRSUMMELSK, adj. (†) till 4: försumlig. De präster, som äre åldrighe, drinkare, geenwördighe och försumelsche vthi embetet. SynodA 1: 98 (1653).
Spoiler title
Spoiler content