FÖRTEN fö3r~te2n l. fœ3r~, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sannol. ssg till verbet FÖRA]
bärgv.
1) (†) tångring. Förtenar heta vid stångjärnshamrar små järntenar, krökte på begge ändar, hvarmed skalmarne på stora tänger klämmas tilsammans, då smältstyckerne därmed skola hållas uti härden. Rinman (1788). Möller (1807).
2) vid hammarsmide: längre, stark järnstång som fastvälles l. på annat sätt fästes vid smältstycken l. ämnen av annat slag o. varmed dessa kunna flyttas o. hanteras. Rinman (1788). Förtenar, jernspett (osv.). SD 1895, nr 343, s. 4.
