publicerad: 1928
FÖRTRETA förtre4ta l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förtre´ta Weste; förtrèta Dalin), v. -ade ((†) pres. ind. sg. -er Lucidor (SVS) 35 (c. 1670)). vbalsbst. -AN (†, Törnewall D 1 b (1694; i bet. 2)), -ANDE (knappast br., Brask Pufendorf Hist. 244 (1680; konkretare, närmande sig bet. ”förtret”, se d. o. 2 a), Kindblad (1871)); -ARE (†, VDAkt. 1661, nr 406 (i bet. 2)).
Ordformer
(-tret- (-treet-) 1626 osv. -trät- 1662—1891)
1) (numera i sht vard.) motsv. FÖRTRET 1 a, b: väcka harm l. misshag l. missnöje hos (ngn); förarga (ngn), göra (ngn) ond l. uppbragt, reta (ngn); refl. o. i pass. med intr. bet.: bliva förargad l. ond osv.; ofta i p. pf. ss. adj.: harmsen, förargad, ond, (upp)retad, uppbragt (äv. i överförd anv. om min, åtbörd, uttryck o. d. som vittnar om dylik sinnesstämning); i sht förr äv. (jfr FÖRTRET 2 b): vålla (ngn) obehag l. besvärligheter l. ledsamheter o. d., trakassera (ngn). Han förtretar mig ständigt gm sina dumheter. Allt detta gjorde han bara för att förtreta mig. Förtretas l. förtreta sig på l. över ngn l. ngt. Med förtretad min, ton. Se förtretad ut. Ingen måt Skiusz-Hästen alt för hårt rijda / Tröttar du honom, förtreeter han deij. Lucidor (SVS) 35 (c. 1670). Han lärer blifva förtretad, om han får se, at de villia gifva honom korgen. Lagerström Gir. 83 (1731). Man har saker nog ändå att förtreta sig på! Bremer Hem. 1: 69 (1839). Då Samaritanerna, för att förtreta Judarne, upptände eldar på origtiga tider. Agardh ThSkr. 3: 80 (1843). Kanska grät hon i all hemlighet små förtretade tårar. UngaKraft. 1907, s. 49. (†) Lät them hafva hjertlig sorg, at the Gud med synd förtretat (dvs. förtörnat). Kolmodin Rök. 114 (1728). — särsk.
a) med saksubj.: förtryta, harma, förarga (ngn); äv. opers. med efterföljande inf. l. att- sats. Det har alltid förtretat mig, att sådant kan ske. Om denna underrättelsen förtretar eder, så blif icke så mycket missnögd med min Son, som med mig. Ågren Gell. 16 (1757). Det förtretar mig att höra sådant prat. Dalin (1852).
b) (†) motsv. FÖRTRET 1 a β: göra (ngn) ledsen, vålla (ngn) sorg, bedröva (ngn). Isynnerheet will iagh hafwa förmant min sohn Erick, att han sinn Moder icke förtreetar häller förorsakar någon suckan öfwer sig. GBonde (1657) hos Trolle-Bonde Hesselby 46. Spegel Pass. 271 (c. 1680).
c) (†) motsv. FÖRTRET 1 d: komma (ngn) att ledas (vid ngt), trötta ut (ngn med ngt); i pass. äv. med intr. bet.: ledsna, tröttna; i p. pf.: utledsen, led (på ngt), uttråkad. Widekindi KrijgH 888 (1671). Jagh är billigt rädd, at Läsaren förtretas. Spegel GW 93 (1705). (Lat.) Pertæsus .. (sv.) Förtretad. Ekblad 391 (1764). Skulle de (dvs. de otåliga svenska damerna) ej .. förtretas af lång beskrifning? Ekelund Fielding 67 (1765).
2) (†) motsv. FÖRTRET 2 a: förorätta; vålla skada l. förlust l. avbräck o. d.; förnärma, skymfa. (Att) the icke wille tilfoga theras Wänner .., vthaff hwilkom the i ingen måtto woro förtretadhe, någen skadha. Schroderus Liv. 153 (1626). Thyestes, som altid vinlade sig, at förtreta sin Broder, vanhedrade hans säng. Ehrenadler Tel. 786 (1723). Hedningarne .. Mena sig hafva rätt att hata den, som förtretar dem. Schartau UtkPred. 6 (1819).
3) [anv. beror på invärkan från FÖRTRYTA (se d. o. II 2 a α)] (†) förtryta, ångra (ngt). Då lär du förträta, / Om du ey mitt roop, / Min bön och min klagan .. / Till hiertat dig tager. Lindschöld Vitt. 204 (c. 1670).
Spoiler title
Spoiler content