FÖRZINKA försiŋ4ka l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (försi`nngka Dalin), v. -ade. vbalsbst. -NING.
Ordformer
(förr stundom skrivet -sinka)
Etymologi
[jfr d. forzinke o. t. verzinken; till FÖR- II 2 b α o. ZINK]
tekn. överdraga (metallyta, i sht av järn) med ett tunt lager av zink (för att skydda mot rost o. d.), ”galvanisera”; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, om det zinklager varmed en metallyta överdragits. Berzelius ÅrsbVetA 1841, s. 75. Förzinkad jernplåt. JernkA 1862, 1: 330. Förzinkning skyddar fullt lika bra som förtenning. UB 4: 136(1873). En metod att i stor skala förzinka järn. 2UB 3: 369(1897).
Ssgr (tekn.): FÖRZINKNINGS-PANNA. panna vari förzinkning utföres. JernkA 1867, s. 235. —
