FÖRÖVNING fö3r~ø2vniŋ l. fœ3r~, sbst.1, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr t. vorübung; av FÖR- I 2 o. ÖVNING l. (i ngn mån) bildat ss. vbalsbst. till FÖR-ÖVA, v.1]
(i sht i fackspr.) förberedande övning; i fråga om militär skjututbildning numera företrädesvis om var särskild av de skolskjutningsövningar som särsk. avse att bibringa soldaten träffsäkerhet under förhållanden som förekomma i vederbörliga prov- eller huvudövningar. Wingård 2: 218 (1822). Inlära ett antal lämpliga sångstycken med dertill sig anslutande nödiga föröfningar i ton och takt. CLAnjou hos Svensson Sångmet. Förord (1889). Vid .. s. k. föröfningar lade man (vid innanläsningskonstens bibringande) förr en öfverdrifven vikt. 2NF 16: 859 (1911).
