[efter mnt. voroveren; jfr FÖR- II B o. ÖVRA, erövra]
(†)
1) erövra, intaga, bemäktiga sig (ngt). Then deel som j vdj forlidne sommer til priis foröffret haffwa. GR 10: 293(1535). När han hade samma Stad förstört, föröfrade han och Capua, och lät nedrifwa Murarne. Dryselius Monarchsp. 372(1691).
2) förvärva, förskaffa sig, vinna. GR 8: 1(1532). Tilstäde honnom her J wort Riike att bruge szin köpenskaffn, och åther frij att komme her vtt Jgenn mett hwess deel han Foröffrandis warder tiil godz eller peninga. Därs. 10: 181(1535). Schroderus Os. 1: 283(1635).
